Två atleter ska mäta sig mot varandra, oftast flera månader av stenhårt arbete ligger bakom dem. Delar av kroppen ömmar säkert efter dem hårda träningspassen. I alla fall sex dagar i veckan har maxnivåerna jagats.

Osäkerheter, nervositet, iver och drömmar snurrar runt i hög fart i huvudet. Atleten ska bevisa för sig själv och sina närmsta vad han eller hon är gjord av, vad man åstadkommit.

Vad man åstadkommit är inte alltid lika med men ofta relaterat till vad man offrat. Hur många sociala aktiviteter, vänner, släkt, familj och andra nöjen har man valt bort för att förbereda sig.

Många gånger under denna förberedelse har atleten själv och säkert några av dem närmsta frågat ’Varför?’ Varför man gör det man gör är en viktigt och säkert många gånger svårt att svara på.

Med allt detta, med så mycket på spel kliver atleten ut i ett fullsatt Globen. Starkt ljus, tusentals mobiler och människor och buren är synlig. Sen hör atleten buandet, ett anti-ljud, det starka ljudet som protesterar. Mot vad? Vad är det publiken känner så starkt emot?
Varför kan inte varje atlet firas, hyllas och respekteras?

Den bästa ska segra, den man extra ser fram emot ska självklart bäras fram med exalterade applåder, sång, rop eller stamp i golvet.

Som ett ledande land vad det gäller MMA kan vi bättre, mer och låt oss visa världen en bättre sida. Där det positiva firas, segrare hyllas och buandet inte har någon plats. Låt oss vara så mycket bättre än så, jämt och hela tiden!